Halv elva va tiden för arbetsintervjun, kl 10 var jag där och kunde slappna av..i tid var jag i alla fall  . Fick mängder av frågor...jag känner att de funkade superbra (bara nu ingen annan kommer och är bättre, finns ju alltid någon som är bättre) Jag är bara lite osäker på hur min familjesituation uppfattades..jag bor hemma, men har min älskling i småland...får jag jobbet så blir jag kvar i halmstad eller pendlar från gislaved...funkar såklart vilket som.

Den andra frågan som jag är osäker på hur jag uppfattades är med skolan...jag läser i första hand för att det är kul...det är bättre att läsa och göra något än att inte göra något alls. Det är bara engelskan som jag vill läsa upp för att kunna jobba så bra som möjligt och för min egen del att de kanske är bra, så man kan göra sig förstådd när man reser. Men jag vet inte om de uppfattade som att engelskan kan gå ut över jobbet...hoppas inte det.

Inom två veckor ska jag få svar...jag är nästan mer nervös nu för resultatet än jag var förut. Jag hoppas verkligen att jag får jobbet, de verkar väldigt roligt och spännade, jag kan få många intressanta erfarenheter och kan hjälpa dem att få fler kunder.

Jag började skolan i måndags, kurserna jag har valt är hittills ganska spännade, förutom engelskan och naturkunskap b är det mest psykologiska ämnen. Är jätte trött nu dock, efter att ha träffat en massa nya människor.

Nu i kväll har jag förbrett mig inför intervjun på torsdag, det känns som jag har chans att få jobbet, men man vet ju aldrig finns alltid någon som är bättre än en själv..bara hoppas att de inte är på samma intervju:) Jag känner mig ganska förbredd nu.

Jag har hittills inte hunnit söka så många andra jobb och tänker att får jag det här nu är det ju dumt att fortsätta söka. Lite som när man hittar "den rätte", varför fortsätta leta om man redan har hittat honom? Visst jag vill så klart till gislaved och bo med min älskling. Men det får ta den tiden det tar.

Vi var hos vänner igår som fått barn för ett tag sen. Deras lilla flicka är så söt. Jag själv vill inte ha några egna förän om lång tid, men kan tycka att andras barn är söta. Jag fick hålla den lilla, som i sina stunder protesterade ljudligt...med lite hjälp så somnade hon i mitt knä, hur gulligt är inte de! och jag blir så klart jätte stolt över att jag lyckades få henne att sova:) Jag som bara hållt en bebis innan...för kanske två tre år sen.

Som sagt kommer det dröja innan jag själv skaffar några barn, våra katter ställer till tillräkligt mycket jobb. De är ingen hejd på vad de hittar på, förra året klättrade i gardinerna så hela gardinstången trillade ner! händer även att de leker med allt som riåkar vara i vägen...glasögon till exempel. Tror ni förstår vilket jobb vi har utan barn:P Men det är väldigt roligt att få vara helg-matte åt dem, men kan få många goa skratt:) som när jag tog två av dem brutit sig in i min gardrob eller när vår lilla spatserade i badkaret:)

  Tjuvar i gardroben

Jag och min pojkvän firade vår ett och ett halvt års dag den femte. Han gjorde lite mat, tittade på film och vi var på refreshment. Vi var de enda i 20års åldern, resten var i våra föräldrars ålder eller som deras föräldrar:) Men de var väldigt roligt, vi dansade till och med, fyra danser sen var vi lite yra...av snurrarna och inget annat.

De snöade ganska mycket den kvällen, en vän till oss som skulle köra oss till parken kunde inte komma ut med bilen, så det blev taxi istället...på ditvägen...på hemvägen gick det inte ens att få tag på en taxi, så fick gå i nästan en halvmeter snö och -11 grader kallt. Jag ville ha en oförglömlig kväll och de fick jag:)

Igår fick jag ett samtal från ett jobb jag sökt, på torsdag ska jag på intervju!!! Är jätteglad över att i alla fall kommit så långt. Jag har inte kommit in på alla kurserna i skolan, så jag hoppas att de ska lösa sig på något sätt. Börjar skolan på måndag, så fortsättning följer de närmsta dagarna..

De bästa som någonsin hänt mig var när jag träffade min pojkvän och blivande sambo.

I dag är det ett och ett halvt år sedan och jag kan knappt fatta vad tiden tagit vägen. Bara senaste året har vi gått genom så mycket prövningar i förhållandet att det hade räkt till en livstid. Vi har klarat de allihop! Vi vet nu att vad som än händer står vi alltid vid den andres sida.

Det behövs inte något gifemål för att vi kan lova varandra att vara tillsammans i nöd och lust, vi gör det ändå   

Det är riktigt skönt att 2009 är över med alla dödsfall och ekonomiska svårigheter. Till detta året har jag lovat mig själv att hitta ett jobb och kunna flytta hit.

Jag tror att det bästa för att kunna hålla ihop är att kunna prata och prata om allt och när det krävs bara finnas till.

I dag är det våran dag och då ska vi ha det riktigt kul och mysigt tillsammans. Äta gott och lyssna till Refresments live och vem vet kanske blir det dans också  

Jag passerade 22års ålder för en vecka sedan och börjar titta tillbaka på vad som hänt de senaste åren. Eller ja, 2000-talet tillhör ju inte längre det senaste åren...

Jag sökte in till gymnasiet 2003-2004, det var inte det självklaraste valet. Men efter att ha pratat med vår syo, blev det fordonsprogrammet! Med inrikting på lackering och det kändes helt rätt, jag är och var en riktig pojkflicka som ni förstår. Kartingen kom till ungefär vid samma tid, när jag och pappa behövde ett intresse tillsammans.

Hösten 2004 började jag gymnsiet tillsammans med 16 killar. Ett härligt gäng nu i efterhand, men ganska tufft då. Det var även tufft när jag kom ut på företaget jag skulle göra hela min praktik på (två dar i veckan i två år). Jag kunde inget om lackering, (rätt självklart för mig när man ska lära sig nåt nytt), men har märkt att ofta är det bra att redan kunna när det gäller hantverk. I alla fall så klarade jag ut det där också och fick hjälp av dem att som specialarbete lackera om min bil, det blev riktigt bra, så den hamnade i tidningen två gånger om!

2007 gick jag ut med bra betyg och två dagar efter flyttade jag till Örebro och började jobba, på ett pappersbruk. Det varade tyvärr bara under sommaren och under hösten började min första arbetslösa period. Till jag fick en praktik på en lackering i Köping, bodde på ett vandrahem i en månad till jag fick provanställning och egen lägenhet. Med min vanliga otur hade de inte mer jobb till mig efter tre månader ungefär samtidigt som min första kärlek lämnade mig. Men inget ont som inte har något gott med sig.

När jag äntligen kom hem igen, hade jag fullt av drömmar och en jäkla kraft att försöka komma dit. Jag fick jobb efter knappt en månad och jobbade hårt och träffade det underbaraste i mitt liv. kärleken lever kvar, men jobbet gick när krisen kom, men lade ut för nya möjligheter att läsa upp de enda betyg som trots kämpande inte blev bra. Här är jag nu, bor hemma, arbetslös och komvux student för tredje terminen i rad och denna långa historia leder oss in på vad bloggen kommer handla om.

Kram